.
Känslorna smög sig på dem snarare än slog dem som en hammare i huvudet. De blev alltså aldrig riktigt blixtförälskade utan var en dag ett par utan att riktigt veta hur det blev så. Ovissheten ledde till osäkerhet. Hon var osäker på honom, på hans känslor för henne, hans intentioner ,vilja och hur pålitlig han var.
Lika osäker var hon på sina känslor för honom, hennes egna intentioner - och hur pålitlig var hon själv egentligen? Hon visste ingenting. En tjej fylld av osäkerhet. Hennes självkänsla och självförtroende är det inget större fel på - men hon kunde aldrig bestämma sig för vad hon ville eller kände eller vad han ville och kände. Hon visste att han kände precis likadant.De betedde sig lite som två barn, som satt och sa “du först, nej DU först. Nej DUUU först” i sandlådan med rosiga kinder.
Eftersom de aldrig hade nått kändes det väldigt onaturlig att kräkas ut alla sina känslor i efterhand. Hon väntade på att han skulle visa vad han ville och kände - då kunde hon tänka sig att bestämma sig för vad hennes känslor var. Han gjorde samma sak. De väntade alltså ut varandra - samtidigt som de var gränslöst osäkra på sina egna och den andres känslor. Och vad resulterade i vad? Jo, svartsjuka. Sån där riktigt vidrig svartsjuka där den ena misstänkte den ena för något som ena skulle bli extremt ledsen för, men inte riktigt hade rätt att bli arg över - då de egentligen aldrig lovat varandra något. Frustration som gnagde dem båda inifrån. Tillslut fanns ingen annan utväg än att att avsluta det hela eller att en av dem spolade ner sin stolthet i toaletten och vågade ta ett beslut och blotta det för den andre - och hoppas på att få samma respons.
Hittade denna på min gamla blogg, så fint!
